Jag var hos barnmorskan igår. Fick pratat och gråtit ur mig de flesta nojor. De är vad de är, men jag måste lära mig att ta kontroll över dem, annars riskerar ångesten att ta kontrollen över mig, och det önskar vi verkligen inte. Det ligger inte för mig, men den här gången så är det overload med ångest, noja och hormoner i en faslig coctail som smakar bittert.
Hon lyssnade, räckte mig papper och stack mig i fingret. Jag har åtminstone väldigt bra blodvärde. Även sockret var bra och urinprovet likaså. Det är känslorna som måste få bättre värden bara.
Hon tog fram sin doppler och frågade om vi kanske skulle ta och försöka lyssna efter hjärtat. Jag darrade ett ja till svar och fastän det inte säger någonting om hur bebisen mår så skulle jag åtminstone få ett kvitto på att den fortfarande är där inne och har ett hjärta som slår… Hon förberedde mig på att det kan vara svårt att hitta hjärtljud så tidigt, men att vi skulle göra ett försök. Jag la mig ner och drog ner byxorna och drog upp tröjan. Jag slöt ögonen och kände hur det blev kallt på magen. Direkt ljuder det Floff Floff Floff Floff Floff i en jämn rytm. Hon ler, mina ögon rinner och lugnet kommer sakta krypande i bröstet.
Nu måste jag försöka ta kontroll över den här situationen och gilla läget. Bebis mår bra. Allt kommer gå bra. Jag är tacksam, jag är glad och jag ska se till att den där slemmiga lilla kroppen som kommer ur mig i maj ska vara det bästa som hänt oss sedan Klara kom till världen!
